Morgonritual

Vid sju ringer klockan. Antingen är det jag eller E som ska upp, Signe har inte förstått att en av oss ligger kvar och då kan man sova en stund till, utan skall ut just precis då. Fort, fort ner för trappan. Akta noga så att hon inte får tag i något smarrigt kattbajs ur lådan. Ut med hund, på med kläder.

När jag väl har kommit ut har jag en uppgift- spana efter Sune, våran lilla röda katt som vill in och äta frukost. Lyckas jag se honom först får han snabbt som attan gå in i huset. Men det är inte alltid jag som är den observanta... Idag var det Signe. Som en pil for hon efter honom in i skogen. Kvar står jag utan en chans att få fatt dom. När man inte har köttbullar i fickorna är man ingenting värd...

Ropar och går en sväng för att se så de inte springer över vägen. Ser ibland två små mörka figurer skymta förbi. En snabb och smidig, en lite långsammare och inte alltför smidig bland nedfallna träd. Ropar på Sune istället, han är bättre på inkallning! Och han kommer så fint. Monstret (Signe) har tydligen villat bort sig. Så vi går mot huset men inom några sekunder har hon fått syn på Sune igen och jag står ensam, utan hund och utan katt...igen.

Jaaa, vad gör man? Väntar!

Så, tillslut kommer det lilla monstret. Skönt! Fort in i huset innan Sune kommer. Ropar på Sune, fort in med honom innan monstret smiter.

Våran eviga morgonritual...